Hur nutidens ängs- och naturbetesmarkers beskaffenhet och skötsel kan anpassas till att förbättra pollinering inom trädgårdsnäringen

Sammanfattning: Genom pollinering överförs pollen av pollinerare till grödor som därigenom befruktas. Jordbruk och trädgårdsnäring är beroende av pollinering av deras blommande växter. Av de 124 grödor, som huvudsakligen konsumeras av människor världen över, är cirka 70–85 % beroende av pollinering och det beräknade värdet av pollineringens resultat världen över under år 2005 uppgick till cirka 153 miljarder euro. I Sverige är förhållandet att för 150–200 år sedan låg åkrarna som öar inbäddade i ett hav av sammanhängande ängs- och naturbetesmarker. Nutida resterande marker är bara en liten rest därav i form av små isolerade markstycken omgivna och isolerade från varandra av åker- och skogsmarker. På grund av detta och deras intensiva betning av boskap samt tidig slåtter har markernas populationer av vilda pollinerare så som solitära bi, humlor, blomflugor och fjärilar minskat i stor omfattning som betydligt försämrat deras förmåga att pollinera jordbruks- och trädgårdsodlingarnas grödor. En fortsatt sådan försämring är ett hot mot grödornas framtida pollinering. Detta arbete är en sammanställning av resultat i vetenskaplig litteratur om bakgrunden till markernas nutida beskaffenhet och skötsel. Men även en sammanställning av vetenskapliga resultat om hur markernas beskaffenhet och skötsel kan påverka i markernas omgivning belägna trädgårdsodlingars pollinering av vilda bins, blomflugors, humlors och fjärilars årspopulationer från markerna, och vad man kan göra kan göra för att pollineringen ska kunna förbättras. Av sammanställningen framgår att ängs- och naturbetesmarkers ovan nämnda förändring tills idag beror på att man från och med tidigt 1800-tal började odla vallgräs som vinterfoder på vissa åkrar och att en del ängsmarker odlades upp till åker eller i viss omfattning blev endast betesmark. Senare tillkom även markernas omvandling till skogsmark i betydande omfattning för att tillgodose den uppkomna skogsindustrins virkesbehov. Vidare framgår att pollinerarnas förmåga att pollinera jordbruks- och trädgårdsodlingarnas grödor kräver att odlingarna är belägna inom pollinerarnas flygräckhåll från ängs- och naturbetesmarkerna, att korridorer av vegetation finna i markernas omgivning som vägleder pollinerarnas flygande förbi hinder för detta där, att i markerna finns lämpliga boplatser och föda till pollinerarna och deras larver. Dessutom att markernas beskaffenhet och skötsel anpassas till detta.