Boilerplate ur ett processrättsligt perspektiv - särskilt om integrationsklausulens effekter på bevisprövningen

Sammanfattning: Boilerplate är en term som används för att beskriva standardiserade klausuler som ofta återfinns i slutet av ett avtal och som behandlar generella frågor som inte är beroende av avtalets art eller omfattning. Det finns flertalet olika boilerplate, varav en är integrationsklausulen. Klausulen har i och med internationaliseringen av den kommersiella rätten blivit mycket vanligt förekommande i svenska avtal. Den syftar till att eliminera, eller i vart fall reducera, betydelsen av s.k. avtalspreliminärer. När parterna ska ingå ett större kommersiellt avtal har det ofta föregåtts av förhandlingar varvid avtalsutkast och dylikt har cirkulerat. Om parterna eliminerar samtliga omständigheter som föregått avtalsslutet erhåller de ett visst mått av förutsebarhet och en god överblick av deras rättsliga mellanhavande. I de angloamerikanska rättsordningarna är integrationsklausulen accessorisk med en bakomliggande regel, den s.k. the parol evidence rule. Regelns funktion är i princip densamma som en integrationsklausuls. Klausulen inkorporeras för att bekräfta parternas intentioner att tillämpa regeln. Regeln utesluter i sin tur samtliga avtalspreliminärer från parternas rättsliga mellanhavanden. De får därmed inte föra bevisning om omständigheter före avtalsslutet för att motsäga, komplettera eller ändra det skriftliga, integrerade avtalet. Svensk rätt har ingen motsvarighet till the parol evidence rule. Tvärtom finns det i svensk rätt bestämmelser som talar emot en tillämpning av integrationsklausuler. I Sverige tillämpas bl.a. principen om fri bevisföring varför parterna är tillåtna att föra den bevisning de anser erforderlig. Därtill gäller principen om processuella överenskommelsers ogiltighet utan stöd i lag. En klausul som avser att begränsa parternas möjligheter att föra bevisning kan därför inte erhålla sin sanna rättsliga verkan i ett förfarande vid allmän domstol. Trots detta återfinns integrationsklausulen i de flesta kommersiella avtal. Skiljeförfarandet är oftast den naturliga judiciella tvistelösningsordningen när större kommersiella parter inte kan komma överens. Anledningen sägs ofta vara skiljeförfarandets flexibla natur vari parterna kan styra förfarandet i stor utsträckning. Ur denna aspekt är det av stort intresse att undersöka huruvida en integrationsklausul kan erhålla någon verkan beträffande bevisningen i ett skiljeförfarande. Med andra ord, kan parterna begränsa bevisföringen i ett skiljeförfarande med hjälp av en integrationsklausul? Frågan är inte lättbesvarad. Bland annat innebär integrationsklausulens tillämpning en kollision mellan grundläggande processrättsliga principer, däribland principen om partsautonomi och kravet på ett rättssäkert förfarande. I doktrin har det diskuteras hur man gör en bedömning av gränsen för när partsautonomin får ge vika för rättssäkerheten. Den generella slutsats som har dragits är att en integrationsklausul bör innebära en begränsning av bevisföringen i ett skiljeförfarande. Det krävs dock att skiljenämnden beaktar de rättsskydd som följer av LSF och EKMR och noga överväger innan de agerar ex officio.