Kan barn tala sanning? - En studie om förhållandet mellan de svenska domstolarnas bevisvärdering av barns utsagor och rättspsykologisk forskning

Sammanfattning: Domstolarnas avgörande bedömning vid sexualbrott mot barn är inte sällan att värdera barnets utsaga. Människans åldersrelaterade kognitiva utveckling, barns ofullständiga förmåga att uttrycka sig och svårigheter att förstå erfarenheter genom att sätta dem i relation till tidigare erfarenheter försvårar bedömningen av barns utsagor. Sexualbrott mot barn tillhör därav de mål som är svårast för domstolarna att hantera. För att kunna bedöma barns utsagor krävs det både rättspsykologisk kunskap om barns förmåga att minnas och återberätta övergrepp samt en djup kännedom om det enskilda barnet. På grund av de omständigheter kring barn som försvårar bedömningen av barns utsagor belyser framställningen de svenska domstolarnas bevisvärdering av barns utsagor i förhållande till rättspsykologisk forskning om barns förmåga att minnas samt återberätta upplevda övergrepp ur ett rättssäkerhetsperspektiv. De prejudikat och kriterier som tillämpas vid bevisvärdering av barns utsagor saknar direkt vetenskapligt stöd. Utifrån rättspsykologin går det bland annat inte att bedöma utsagor utifrån förbestämda kriterier. Vid det fall fällande domar förekommer grundade på barns utsagor i egenskap av huvudsaklig bevisning verkar bedömningen baseras på rättens subjektiva uppfattning. Detta även då rätten omöjligen kan lära känna det enskilda barnet genom rättsprocessen på ett sådant djup som krävs för en korrekt bedömning. Även om bevisvärderingen sker i enlighet med vad som faktiskt har hänt och om barnet talar sanning görs bedömningen på icke vetenskapligt förankrade erfarenhetssatser. Förevarande framställning visar således på en diskrepans mellan domstolarnas bevisvärdering av barns utsagor och den vetenskapliga synen på barns förmåga återberätta. Domstolarna verkar beakta andra intressen än utsagans faktiska beviskraft vid den dömande verksamheten, genom att barns utsagor tillmäts för hög beviskraft och att beviskravet ställs lägre i särskilt svårbevisade mål. Genom att domstolarna tenderar att beakta intressen som egentligen inte ska få påverka den dömande verksamheten, istället för att meddela vetenskapligt korrekta domar, strider bevisvärderingen mot grundläggande rättsliga principer. Rättsväsendets vilja och strävan att avlägga fällande domar i mål om sexualbrott mot barn i de fall bevisningen objektivt sett och utifrån vetenskapen inte är tillräcklig grundar sig mest troligt i en uppfattning om att ett rättsskydd för samhällets alla invånare väger tyngre än rättssäkerhet, rättstrygghet och att inte meddela fällande domar på egentligen för svag bevisning.