Hemlig dataavläsning - Ett viktigt verktyg i kampen mot allvarlig brottslighet, eller en alltför långtgående inskränkning av individens rättigheter?

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att undersöka lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning samt att jämföra den med tidigare tvångsmedelslagstiftningar och utvärdera tillämpningen av dem. Detta görs för att få möjlighet att analysera lagens lämplighet och den avvägning som lagen aktualiserar i dess införande och tillämpning, nämligen intresset av en effektiv brottsbekämpning å ena sidan och intresset av den personliga integriteten å andra sidan. För att sätta ramarna för uppsatsens undersökningsområde ges inledningsvis en redogörelse för gällande rätt. Rättighetsskyddet enligt såväl nationell rätt som enligt europakonventionen redogörs för såväl som tidigare lagstiftning över hemliga tvångsmedel. Efter att en grund lagts för förståelsen av rättighetsskyddets omfattning i tvångsmedelssammanhang ges en genomgående och detaljerad beskrivning av lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning. Detta görs i syfte att ge en djupare förståelse för dess ingrepp i individens rättigheter och under vilka förutsättningar dessa, genom lagens införande, numera tillåts. Även tidigare utredningars ståndpunkter och argument rörande hemlig dataavläsning presenteras. I uppsatsen ges ett kritiskt perspektiv på de brottsbekämpande myndigheternas tvångsmedelsanvändning. Genom att presentera en granskning av användningen av tidigare tvångsmedel, redovisa data över tvångsmedelsanvändningen under 2018 samt undersöka effektivitetsbegreppets definition i sammanhanget, ges ett underlag från vilket tvångsmedelsanvändningen ur ett praktiskt perspektiv kan analyseras. Uppsatsen visar att lagen i hög grad uppfyller de krav som rättighetsskyddet ställer på en tvångsmedelslagstiftning i formell mening och att rättssäkerhetsgarantierna i lagstiftningen, såsom restriktioner, vid en helt lagenligt tillämpning är tillräckliga. Frågan om integritetsintresset respekteras och om lagen därmed är lämplig visar sig istället i stor utsträckning vara en tillämpningsfråga, där granskningar visar att allvarliga brister förekommer i de verkställande myndigheternas tillämpning av regelverket. Dessa brister visar vikten av rättssäkerhetsgarantier som dokumentation, underrättelser till enskilda och oberoende granskningsorgan, samt att dessa i formell mening kan vara heltäckande men i praktiken ändå kan missbrukas. Uppsatsen redogör för data som visar att användningen av tidigare tvångsmedel över tid utvecklats i en riktning som tyder på att centrala principer för tvångsmedelsanvändning inte respekteras i praktiken. Samtidigt som verkställande myndigheter påstår att tvångsmedlens effektivitet har minskat, visar statistiken på en väsentligt ökad tvångsmedelsanvändning. Genom att sätta den jämföra den nya lagstiftningen med äldre tvångsmedel och dess tillämpning, då de nya mer ingripande åtgärderna ska ges striktare restriktioner, konstateras att de i allt väsentligt överensstämmer. Uppsatsens slutsats blir därför att lagen, med nuvarande restriktioner, inte borde ha införts.