Accessoriska begränsningar och deras tillämpningsområde

Sammanfattning: Konkurrensrätten är en av EU-rättens grundläggande pelare. En av konkurrensrättens viktigaste bestämmelser är art. 101 FEUF som stadgar ett förbud mot konkurrensbegränsande samarbeten. Det är dock inte alla typer av konkurrensbegränsningar som omfattas av detta förbud. Konkurrensbegränsningar som har konkurrensbegränsande resultat kan i vissa fall anses accessoriska och omfattas då inte av förbudet i art. 101.1 FEUF. I uppsatsen undersöks hur accessoriska begränsningar, i relation till art. 101.1 FEUF, definieras och när dessa ska tillämpas. Utöver detta undersöks om accessoriska begränsningar kan rättfärdigas av legitima syften, och om så är fallet, vilka legitima syften detta kan vara. Någon enhetlig definition av accessoriska begränsningar finns inte. Det råder oenighet kring hur rekvisiten ska definieras och vad som kan rättfärdiga konkurrensbegränsningar. Denna oenighet grundas bl.a. på EU-domstolens resonemang i Wouters. I uppsatsen undersöks rättskällornas olika definitioner av accessoriska begränsningar och deras tolkning av rekvisiten för att presentera en tydlig definition. De accessoriska begränsningarna är konkurrensbegränsningar som har direkt samband med och är objektivt nödvändiga samt proportionerliga för genomförandet av en icke-konkurrensbegränsande huvudtransaktion eller för uppfyllandet av ett legitimt syfte. De accessoriska begränsningarna delas av doktrin upp i olika kategorier. Denna uppdelning undersöks och utifrån uppdelningen, samt avgöranden från EU-domstolen och EU-kommissionen fastställs det när de accessoriska begränsningarna kan aktualiseras. Det finns tre kategorier accessoriska begränsningar, dessa är: 1) accessoriska begränsningar som rättfärdigas av en huvudtransaktion, 2) accessoriska begränsningar som rättfärdigas av ett kommersiellt legitimt syfte, och 3) accessoriska begränsningar som rättfärdigas av ett icke-kommersiellt legitimt syfte. För att avgöra om ett syfte är legitimt ska hänsyn tas till konsumenternas välfärd och de grundläggande målen inom EU, vilket bl.a. är industri, miljö och kultur. De legitima syftena kan utifrån det nuvarande rättsläget inte preciseras mer. Det krävs ytterligare prövning av EU-domstolen eller vägledning från kommissionen för att precisera dem.