Lagen om anmälningsplikt : En retrospektiv studie 1999-2013

Sammanfattning: Sammanfattning Titel: Lagen om anmälningsplikt – en retrospektiv studie 1999-2013. Nivå och ämne: Kandidatuppsats i Företagsekonomi Författare: Samir Dzafic Handledare: Marianne Kullenwall Examinator: Jim Andersén Nyckelord: Revisor, revision, tystnadsplikt, anmälningsplikt, förväntningsgap, oberoende, kompetens Bakgrund: Ekonomisk brottslighet är ett växande problem, både i Sverige och internationellt. Sedan den 1 januari 1999 har en revisor skyldighet att företa vissa åtgärder vid misstanke om brott i ett bolag som han eller hon granskar. Bestämmelserna härom finns i aktiebolagslagens (2005:551) nionde kapitel 42-44 §§. Innan anmälningsplikten infördes var det praktiskt omöjligt för revisorn att anmäla misstanken om brott på grund av revisorns tystnadsplikt enligt 41 § i ABL nionde kapitel. Trots att 14 år har gott sedan anmälningspliktens införande, har den fortfarande inte fått något genomslag bland revisorerna. Syfte: Studiens syfte är att analysera problematiken kring anmälningsplikten och tystnadsplikten vid förekommande av ekonomisk brottslighet samt att beskriva om synen på problematiken har ändrat sig bland revisorerna under perioden 1999-2013. Vidare vill jag öka förståelsen för den 14 år gamla lagen och dess konsekvenser. Metod: Med utgångspunkt i en induktiv forskningsansats har jag genom en kvalitativ design utfört studien. Primärdata har jag samlat in genom intervjuer med tolv revisorer i Skaraborg som sedan jämförts med tidigare forskning och erkänd litteratur. Resultat och slutsats: Studiens slutsats visar att trots att lagen om anmälningsplikt funnits i 14 år, revisorerna bryr sig inte så mycket om den. Revisorkåren har hittat nya sätt att arbeta, revisorerna är mer proaktiva idag och hjälper sina klienter under hela resan. På så sätt undviker man framtida problem. En utav lagens största konsekvenser är att revisorer väljer sina kunder med stor omsorg efter ganska omfattande granskningar. Utbildningar angående revisors handlande vid förekomsten av ekonomisk brottslighet har lägsta prioritet. Yrkeskåren besitter bara den allmänna juridiska kompetensen och frågan är hur den kan vidareutvecklas.