Räckvidden av ansvarsbegränsningar i kommersiella avtal - En analys av skiljedomen mellan KPMG och Profilgruppen och domens tillämplighet i avtal om molntjänster

Sammanfattning: I vilken utsträckning är det rimligt att friskriva sig från ansvar i ett kontraktsförhållande? Detta är en central fråga som behandlas i denna uppsats. Svaret på frågan är beroende av en strävan att upprätthålla en balans mellan å ena sidan principerna om pacta sunt servanda och avtalsfrihet, och behovet av att motverka oskälighet i avtalsförhållanden å andra sidan. Ett avgörande som skapat ny grogrund för diskussionen kring frågan om räckvidden av ansvarsbegränsningar i kommersiella avtal är en skiljedom som meddelades i december 2010 mellan företagen KPMG och Profilgruppen (”KPMG-domen”). Avgörandet resulterade i att den avtalade ansvarsbegränsningen jämkades med stöd av 36 § AvtL, då den enligt skiljenämnden bedömdes som oskälig. Skiljenämnden frångick den traditionella metoden, där man utgår från graden av vårdslöshet för att avgöra en ansvarsbegränsnings upprätthållande, för att istället göra en riskavvägning utifrån en helhetsbedömning. I sin oskälighetsbedömning vägde skiljenämnden uppdragstagarens befogade intresse av skydd mot huruvida en begränsning av risker hade kunnat åstadkommas på annat sätt, försäkringsförhållandena på bägge parternas sidor samt kontraktsbrottets karaktär. Skiljedomen mellan KPMG och Profilgruppen har, enligt vad jag funnit, dels skapat nya förutsättningar för att avgöra var gränsen bör gå för hur långt parter i ett kommersiellt avtal tillåts begränsa sitt ansvar, dels tydliggör den hur 36 § AvtL kan tillämpas på ett avtal mellan kommersiella aktörer. Domen ger således vägledning i frågan om i vilken utsträckning det är rimligt att friskriva sig från ansvar i ett kontraktsförhållande. Frågan om räckvidden av ansvarsbegränsningar är relevant i alla kommersiella avtal. En tjänst vars utbredning ökar är molntjänster, vilket är en form av IT-tjänst som tillhandahålls av en molnleverantör till företag via internet. De ofta långtgående friskrivningarna från ansvar i avtal om molntjänster medför att det finns ett behov av att undersöka rimligheten av ansvarsbegränsningar i denna typ av avtal. Detta har, med utgångspunkt i KPMG-domen, varit ytterligare en central diskussion i denna uppsats. Mina slutsatser, i fråga om KPMG-domens tillämplighet i avtal om molntjänster, är att den riskavvägningsmetod som skiljenämnden tillämpade framstår som en lämplig lösning för att avgöra rimligheten av en ansvarsbegränsning i avtal om molntjänster. Detta då en riskavvägning borde leda till rimligare resultat för bägge parter än om graden av vårdslöshet får avgöra en ansvarsbegränsnings upprätthållande. I denna helhetsbedömning gäller, som utgångspunkt, att molnleverantören har ett befogat intresse av att begränsa sitt ansvar för omfattande skadeståndsanspråk. Detta måste dock vägas mot den omständigheten att kundens möjligheter att förutse de risker som en ansvarsbegränsning övervältrar på denne ofta begränsas. Således bör en oskälighetsbedömning framförallt påverkas av huruvida molnleverantören hade kunnat tydliggöra avtalets förutsättningar och begränsningar för att på så vis möjliggöra för kunden att vidta förebyggande skyddsåtgärder.