Långivarnas säkerhet vid projektfinansiering - en granskning av svensk säkerhetsrätt

Sammanfattning: Inom det som kallas projektfinansiering tillhandahåller långivare finansiering för utvecklingen av ett enskilt projekt. Ofta är sådan projektfinansiering kopplad till offentliga projekt. I Sverige har finansieringsmetoden projektfinansiering till exempel använts för att finansiera Arlandabanan. Själva idén med projektfinansiering är att det kassaflöde som projektet genererar ska användas och räcka för återbetalning av lånet. Därmed har långivarna ett intresse i att projektet färdigställs, vilket sätter agendan för de finansiella säkerheter som används inom projektfinansiering. Själva huvudsyftet med detta arbete är att utreda om svensk rätt erbjuder långivarna i projektfinansiering möjlighet att skaffa sig fullgoda säkerheter för återbetalning av lånet. Arbetet inleds med en redogörelse för vad projektfinansiering är och hur dess grundläggande struktur ser ut. Således kan arbetet utgöra en introduktion till ämnet projektfinansiering. Fokus ligger sedan på att utreda vilket syfte och mål säkerheter har inom projektfinansiering. Säkerheternas funktion kan konstateras vara (1) att ge långivarna företräde framför andra borgenärer och (2) att bereda långivarna möjlighet att få kontroll över projektbolaget. Med utgångspunkt i säkerheternas funktion inom projektfinansiering följer sedan en utredning av svensk säkerhetsrätt. I denna del behandlas olika former av panträtt, säkerhetsöverlåtelse och företagshypotek. I detta sammanhang görs en inventering av vilka sakrättsliga moment som krävs beträffande nämnda säkerhetsrätter och egendomsslag. Denna inventering ligger sedan till grund för arbetets analys. I analysen förs en diskussion kring huruvida nämnda säkerhetsrätter är praktiska och möjliga att använda vid projektfinansiering samt huruvida de kan sägas uppfylla långivarnas syfte med säkerhet. Det konstateras att den väletablerade traditionsprincipen vållar problem i och med kravet på besittningsavskärande. En sammanfattande slutsats som dras är dock att det torde vara möjligt för långivarna att få sakrättsligt skyddade säkerhetsrätter i projektbolagets olika tillgångar genom att använda inom svensk rätt befintliga säkerhetsrätter och därmed få företräde framför andra borgenärer, utan att projektbolaget tvingas avstå från sin besittning av de tillgångar som utgör säkerhetsunderlag. Vidare diskuteras huruvida det sätt på vilket långivarna ser till att de kan ta över kontrollen över projektbolaget potentiellt kan stöta på hinder i svensk rätt. En slutsats som dras i denna del är att frågan huruvida det sätt på vilket långivarna inom projektfinansiering bereder sig möjlighet att få kontroll över projektbolaget skulle kunna stöta på hinder i svensk rätt inte kan ges något konkret svar. En personlig slutsats är att svensk rätt sannolikt inte uppställer något oöverkomligt hinder.