Är det brottsligt att frihetsberöva? – Om frihetsberövanden inom vård- och omsorgsverksamhet ur ett straffrättsligt perspektiv

Sammanfattning: Inom omsorgsverksamhet uppstår ibland situationer där personalen ser en frihetsberövande åtgärd som nödvändig för att fullfölja sin omsorgs- och tillsynsplikt. Denna uppsats syftar till att utreda hur gränsen dras mellan brottsliga och icke brottsliga frihetsberövanden inom nyss nämnda kontext. I avsaknad av särskild reglering med relevans för bedömningen är allmänna straffrättsliga regler och principer och dess samspel med kriminaliseringen av olaga frihetsberövande avgörande. Studien har gjorts utifrån en rättsanalytisk metod där prejudikatet NJA 2018 s. 1051 har stått i centrum och studerats i relation till tidigare praxis samt doktrin och förarbeten. Bakgrunden till 2018 års fall var att en sjuksköterska på ett vård- och omsorgsboende hade stängt in en aggressiv boende på dennes rum. Högsta domstolen fann att agerandet konstituerade ett olaga frihetsberövande eftersom det inte var rättfärdigat med stöd av nödrätten, nödvärnsrätten eller social adekvans. Utredningen visade dock inte annat än att den tilltalade vid gärningstillfället trodde att åtgärden var tillåten inom ramen för hans yrkesroll. Han saknade således sådant uppsåt som krävs för att ett olaga frihetsberövande ska vara brottsligt och kunde följaktligen inte dömas. En jämförelse med äldre praxis visar att den tilltalades yrkesroll och uppfattning om de befogenheter som följer av denna tillmättes vikt vid uppsåtsbedömningen i NJA 2018 s. 1051 på ett sätt som inte gjorts tidigare. Jag menar att Högsta domstolens domskäl ska tolkas som att domstolen har introducerat ett professionsundantag inom ramen för uppsåtsbedömningen. Innebörden av detta är att yrkesverksamma med ett tillsynsansvar i sin tjänst, i större utsträckning än andra, kan gå fria från ansvar för olaga frihetsberövande med hänvisning till uppsåtsbrist hänförlig till yrkesrollen. Avsaknaden av särskild lagreglering beträffande frihetsberövanden inom omsorgsverksamhet gör gränsen mellan tillåtna och otillåtna frihetsberövanden oklar. Mot bakgrund av denna oklarhet kan professionsundantaget betraktas som naturligt och motiverat. Samtidigt framstår rådande ordning – där brister i exempelvis rutiner eller utbildning kan tänkas utgöra grund för bedömningen att den tilltalade saknade uppsåt i det enskilda fallet – inte som oproblematisk.