Bedömning och behandling av smärta på kanin vid svenska veterinärkliniker : en enkätstudie

Sammanfattning: Kaninen (Oryctolagus cuniculus) används i biomedicinsk forskning och sedan flera år tillbaka har dess popularitet ökat som sällskapsdjur, något som ställer högre krav på veterinärvård av dessa djur. Smärta kan bedömas med objektiva och subjektiva metoder, som t.ex. bedömning av fysiologiska parametrar och beteenden. Hos kanin kan smärta leda till ett livshotande tillstånd och som bytesdjur tros kaniner ofta dölja tecken på smärta i syfte att öka chansen till överlevnad. Vidare saknas validerade metoder för smärtbedömning på kanin. Som konsekvens försvåras både smärtbedömningen och bedömningen av effekten av analgetisk behandling, vilket kan resultera i att adekvat analgesi inte uppnås. Smärtbehandlingen försvåras även av att farmakologiska data för flera analgetika saknas för kanin och att tillgången till registrerade analgetika är mycket begränsad. Som resultat används analgetika ofta ”off-label” och enligt protokoll extrapolerade från andra djurslag. Syftet med detta examensarbete var att undersöka hur kliniskt aktiva veterinärer i Sverige bedömer och behandlar smärta på sällskapskaniner i jämförelse med internationella forskningsresultat. En webbaserad enkät skickades till smådjursmottagningar av varierande storlek under hösten 2019. Målgruppen var veterinärer med ett intresse för kaninmedicin eller som tar emot kaninpatienter på klinik. Enkäten bestod av frågor om veterinärens bakgrund, smärtbedömning, smärtbehandling och kunskap om smärta på kanin och besvarades av 44 veterinärer. Resultatet visade att majoriteten av veterinärerna tog emot 1-5 kaniner per månad och att de vanligaste kaninraserna som behandlades var dvärgvädur och blandraser. Majoriteten av respondenterna hade utbildat sig i sjukvård av kanin, framför allt genom att delta i kurser. De vanligaste tillstånden som behandlades var gastrointestinala sjukdomar och sårskador, det vanligaste ingreppet som utfördes var kastration av hankanin. Dessa tillstånd och ingrepp var även de som flest gav smärtlindring vid. Ca 70 % ansåg att de bara ibland eller inte alls kunde bedöma smärta på kanin. De vanligaste tecknen på smärta ansågs vara en förändrad kroppshållning (t.ex. ihopkrupen position) eller en förändrad aktivitet (t.ex. mer stillsam). DDen vanligaste substansen för behandling av smärta vid olika tillstånd eller ingrepp angavs vara meloxikam, både som enskild behandling och i kombination med andra läkemedel. Butorfanol och buprenorfin var de näst vanligaste substanserna. För lokalbedövning sågs störst användning av lidokain. De angivna dosregimerna för respektive substans vid olika tillstånd/ingrepp varierade och de flesta svaren var inte kompletta, t.ex. utelämnades dos eller behandlingslängd. Sammantagen information från respondenterna indikerade att de flesta behandlade i enlighet med de rådande rekommendationerna för respektive substans. Övervägande delen av respondenterna angav att de höll sig uppdaterade inom kaninmedicin genom att delta eller hålla i kurser/utbildningar, läsa litteratur eller diskutera med kollegor. Resultatet indikerade att det fanns ett intresse för kaninmedicin hos de flesta av veterinärerna i studien, men även att det fanns ett behov av vidare utbildning och forskning inom området.