DRIVKRAFTER I SKOLUTVECKLING

Sammanfattning: Syfte: Studiens syfte var att retrospektivt analysera vilka generativa mekanismer som var verk samma i ett kommunalt skolförbättringsprojekt. Projektet var inspirerat av aktionsforsk ning. Sex deltagande grundskolor och en central skolutvecklingsenhet deltog och deras respektive programteorier har rekonstruerats, för att djupare förstå vad som hände och varför. Teori: Studiens vetenskapsteoretiska utgångspunkt är kritisk realism. Teorin om generativa me kanismer innebär i denna studie att analysera vad skolutvecklingsgrupperna och den cen trala projektgruppen antog skulle påverka t.ex. pedagoger att vilja eller kunna engagera sig i handling, för att utforma verksamheten på särskilda sätt i processgrupper eller i under visning. Metod: Empirin samlades in under en tvåårsperiod med hjälp av lägesrapporter, så kallade self reports, vid tre tillfällen, vilka författades av rektorer och skolornas processledare. I en staka fall har filmer från projekttiden transkriberats i de fall då skriftliga lägesrapporter saknades. Sammanlagt analyserades 18 texter narrativt, programteoretiskt och tematiskt. Vid analys av den centrala programteorin användes min skriftliga dokumentation från pro jekttiden. Dessutom transkriberades två filmer, där projektledaren beskrev idéerna bakom utvecklingsarbetet vid dess start. Resultat: Resultatet visade att det främst var fyra mekanismer i den centrala programteorin som påverkade skolornas utvecklingsarbete: 1) Inriktningsmålen antogs staga upp skolornas utvecklingsarbete. 2) Grupperna antogs erfara att processledare effektiviserade deras ar bete. 3) Personalen antogs se fördelarna med ett utökat kritiskt samarbete. 4) All personal antogs bli involverade, och därmed känna medansvar i utvecklingsorganiseringen. Sko lornas mekanismbilder visade att den centrala programteorins erbjudanden triggade både möjliggörande och hindrande mekanismer, vilka präglade processen, som såg olika ut be roende på om skolorna kategoriserades som enrektorsskolor eller flerrektorsskolor. Två teman var möjliga att forma: ledarskap samt elevers delaktighet i skolförbättring. Meka nismer som triggades av ledarskapet var t.ex. kopplade till utvecklingsorganiseringen och dess kontinuitet samt vilken typ av lärande som krävdes i förändringsprocessen. Meka nismer som skolorna antog skulle engagera eleverna i delaktighet handlade t.ex. om att delaktighet kräver medvetenhet om densamma, vilket relaterades till att skolorna kommit en bit på väg i utveckling av pedagogers och elevers ömsesidiga lärgemenskap.