Inhämtning av digital bevisning vid sexualbrott mot barn via internet - Avvägningen mellan effektivitet och personlig integritet

Sammanfattning: Den ökande internetanvändningen och teknikutvecklingen har lett till en förflyttning av traditionella brott till den digitala miljön. Internet möjliggör kommunikation i en annan utsträckning än tidigare och större möjligheter för sexualförbrytare att kontakta barn i syfte att utsätta dessa för sexuella övergrepp. Digital bevisning avseende elektronisk kommunikation blir ett avgörande inslag i samtliga utredningar av sådan brottslighet. Syftet med uppsatsen är att kartlägga polisens möjligheter att säkra information om och innehåll i elektronisk kommunikation som kan utgöra digital bevisning vid sexualbrott mot barn via internet. I syftet innefattas även att presentera lagförslag om hemlig dataavläsning samt anpassning av reglerna om husrannsakan och beslag till den digitala miljön. Därutöver syftar uppsatsen till att i ljuset av rättssäkerhetsintresset problematisera och diskutera den intresseavvägning som görs i lagstiftningssammanhang av brottsbekämpande myndigheters utrednings-möjligheter, mellan effektiv brottsbekämpning och personlig integritet. Studien visar att digital bevisning kan inhämtas på flera olika sätt, genom husrannsakan, beslag, hemlig avlyssning och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, lagen om elektronisk kommunikation samt på basis av avtal med tjänsteleverantörer. Samtidigt visar studien brister med samtliga som medför att regleringen bör ses över i syfte att tillförsäkra tillräckligt effektiva utredningsåtgärder vid utredning av sexualbrott mot barn. Samtliga utredningsåtgärder som polisen har till sitt förfogande medför intrång i den personliga integriteten. Regleringen om elektronisk kommunikation medför en skyldighet för operatörer och internet- och teleleverantörer att lagra information om användarnas kommunikation. Ändamålet att bekämpa internetrelaterad brottslighet mot barn har även lett till att leverantörer av tjänster såsom sociala medier och nätforum utlämnar information om kommunikation till brottsbekämpande myndigheter. Studien visar på att effektiv brottsbekämpning ges företräde framför personlig integritet. Samtidigt är intrånget legitimt med hänsyn till att personlig integritet inte är en absolut rättighet och det motstående intresset om brottsbekämpning är ett tungt vägande allmänt intresse. Därutöver finns flera kontroll- och säkerhetsmekanismer samt övervakningsorgan som ser till att regleringen inte medför ett för stort integritetsintrång eller att intrånget åtminstone kompenseras. Personlig integritet är ett viktigt motstående intresse och bör lyftas upp oftare i lagstiftningssammanhang i syfte att säkerställa att lagstiftningen inte går utöver det som är nödvändigt för utredning av brott. Dessutom talar rätts- och samhälls-utvecklingen för att brottsbekämpande myndigheters befogenheter i utrednings-sammanhang avseende elektronisk information kommer att behöva anpassas. Diskussioner om effektivitet och personlig integritet är därmed viktiga i syfte att upprätthålla rättssäkerhet