"Den nakna sanningen om LSO" : En mixmetodologisk kartläggning av Lagen om Skydd mot Olyckors inverkan på kommunalt olycksförebyggande arbete i Sverige

Sammanfattning: Inledning: Den första januari 2004 trädde lag (2003:778) om skydd mot olyckor (LSO) i kraft. Till skillnad från tidigare lagstiftningar i form av brandlagen (1974:80) och räddningstjänstlagen (1986:1102) är LSO tilltänkt att verka för en bredare olyckspreventiv verksamhet som sträcker sig utöver räddningstjänstens traditionella ansvarsområden. Lagen har dock inte utvärderats under de senaste sex åren. Följaktligen ämnar denna studie att kartlägga vilken inverkan som LSO har på det olyckspreventiva arbete som idag bedrivs på lokal nivå. Metod: Studien har en mixmetodologisk ansats där sammanlagt fyra semistrukturerade intervjuer med sex informanter har utförts i Värmland. Därutöver har en enkätundersökning distribuerats till samtliga 163 räddningstjänster och räddningstjänstförbund i Sverige. Resultat: De data som samlats har totalt genererat fem olika kategorier. Synen på LSO som en räddningstjänstlag anspelar på det faktum att arbetet med LSO i mångt och mycket åligger räddningstjänsten. Det förvaltningsspecifika styrdokument förklarar att handlingsprogramet, som var tilltänkt att utgöra en kommunövergripande olyckspreventiv strategi, uteslutande reglerar räddningstjänstens verksamhet. Initierandet av en förändringsprocess kartlägger de framgångsfaktorer som förutsätts för att en framgångsrik verksamhet ska kunna bedrivas. Lagom är bäst: Oenighet kring statens roll påtalar behovet av detaljstyrning och tillsynsarbete. Avslutningsvis beskriver Med facit i hand: Saker och ting tar tid att arbetet med lagstiftningar är en tidskrävande process som måste bedrivas långsiktigt. Slutsats: Sammantaget visar resultatet att det praktiska utfallet av LSO är att betrakta som en räddningstjänstlag snarare än en kommunövergripande olycksskyddlagstiftning. Det påtalas därigenom att LSO är uddlös när det kommer till att initiera ett olycksförebyggande arbete som sträcker sig utanför räddningstjänstens traditionella verksamhetsuppdrag. Det antyds dock att svårigheterna att följa den initiala visionen inte enbart kan härledas till lagstiftningens utformning, utan även till kommuners bristande medvetenhet för det lokala olyckspanoramat.