Den nya mentaliteten : En studie om ungdomars framtidstro under aids-epidemin 1988–1998

Sammanfattning: Sedan början av 1980-talet har en mängd berättelser skapats om hiv och aids. Från en tro om att det endast var vissa delar av samhällets minoriteter som behövde tampas med viruset, till en förståelse av att vem som helst kunde få viruset överfört till sig genom blod eller sexuellt umgänge. Det är ett virus vi än idag har svårt att bota och flera generationer har levt utan effektiva läkemedel. Vad det har gjort med dessa generationers tro på sin egen och samhällets framtid är vad denna uppsats undersöker. I arkivet Face of AIDS på Karolinska institutet finns bland annat flera intervjuer gjorda med ungdomar och unga vuxna om deras syn på aids och sina liv från 1980-talet fram till 2010-talet. Uppsatsen studerar sammanlagt åtta intervjuer med ungdomar som ingick i den allmänna befolkningen som inte själva levde med hiv eller hade tron om att få hiv överfört till sig. Fyra av intervjuerna är inspelade år 1988 och fyra inspelade ett decennium senare, år 1998. Den mening de skapar om sin samtid genom berättelser, vilken information de tagit in från diskurs i media och vad det gör med deras syn på sin egen och samhällets framtid undersöks genom Reinhart Kosellecks begrepp erfarenhetsrum och förväntanshorisont och en metodologi inspirerad av muntlig historia.  Undersökningen finner att den information och de berättelser som fanns tillgängliga för ungdomarna under slutet av 1980- och 1990-talen var mångsidiga och motsägelsefulla. Narrativet att endast vissa minoriteter var i risk för viruset stannade kvar länge trots den medicinska vetskapen att så inte var fallet. Ungdomarnas personliga oro inför att få viruset överfört till sig i framtiden berodde på deras upplevda distans till viruset och distansen de upplevde att viruset hade till de grupper som de identifierade sig med. En brytpunkt mellan sexuella och relationella praktiker innan sjukdomens upptäckt och efter identifieras av ungdomarna i slutet av 1980-talet, vilket leder till en framtidstro om ett återskapande av långavarande monogama relationer som lade fokus vid mental stimulans snarare än fysisk sådan. Ungdomarna vars uppväxt var i slutet av 1990-talet var det däremot inte lösningar för sjukdomen som söktes, istället söktes sätt att parallellt leva med sjukdomen som ett faktum i samhället och i vardagen.