En familj är att man är bra ihop – en diskursanalytisk studie av regnbågsbarns prat om familj och tillblivelse

Sammanfattning: Denna studie kan placeras inom barndomsforskningen, där barn ses som aktörer vars röster förtjänar att tas på allvar. Syftet var att undersöka regnbågsbarns syn på familj, sin egen familj och tillblivelse. Intervjuer har genomförts med tolv barn i åldern fem till åtta år som alla var samboende med två mammor. En semistrukturerad intervjuguide användes och barnen ombads att måla sin egen och en annan familj. Barnens tal har analyserats utifrån en diskursanalytisk ansats. Resultatet visar att regnbågsbarnen pratar om familj utifrån relationella band, emotionell närhet, att man bor och gör saker tillsammans. Barnen visar en öppenhet inför olika familjestrukturer. Föräldrar beskrivs som omhändertagande och mammors och pappors funktion sägs vara likvärdig. Pratet om den egna familjen och mammorna präglas av positiva beskrivningar men utmanas i ett fåtal berättelser genom att teman av konflikt lyfts. Majoriteten av barnen pratar om pappor och beskriver dessa dels utifrån ursprung och dels utifrån en relationell mening. En del barns prat framstår förvirrat kring dessa två aspekter av pappor. Barnen uppvisar svårigheter att närma sig prat om tillblivelse och använder begreppen frö och ägg i olika utsträckning. Majoriteten av barnen som pratar om frö berättar att det kommer från en man. Regnbågsbarnens sätt att prata om familj är i linje med tidigare forskning om barns syn på familj. Barnens öppenhet inför olika familjestrukturer kan ses som ett uttryck för att rättfärdiga den egna familjekonstellationen, alternativt visar det på en realistisk spegling av samhällets mångfald vad gäller familjeformer. Svårigheterna att prata om negativa erfarenheter inom den egna familjen visar på det problematiska att gå emot en dominerande diskurs av familj som harmonisk. Regnbågsbarnens prat kring att mammor och pappor är samma sak skiljer sig från tidigare forskning om barns syn på föräldrar och hur detta kan förstås diskuteras i uppsatsen. Den förvirring som en del barns prat kring att i en mening ha en pappa och i en annan inte, kan visa på att barnen behöver få stöd i att hitta en fungerande diskurs om vad en pappa är och skillnaden på en relationell pappa och en donator.