Människosmuggling av humanitära skäl - En kriminalisering av individers medmänsklighet?

Sammanfattning: I 20 kap. 8 § Utlänningslagen (2005:716) stadgas brottet människosmuggling. Syftet med bestämmelsen är att förhindra hjälp till olaglig inresa, vilket kan resultera i att den reglerade invandringen blir svår att upprätthålla. Idag råder det stor orolighet i världen och allt fler människor väljer att fly från sina hem. Det har gjort att människosmugglingen ökat drastiskt de senaste åren, men även fallen där privatpersoner hjälpt enskilda flyktingar till Sverige har ökat. I rådets direktiv 2002/90/EG lämnas ett utrymme för EU:s medlemsstater att undanta ideella gärningar från bestämmelsens kriminaliserade område, den så kallade humanitära klausulen. Det innebär att det i teorin finns en möjlighet till ett humanitärt undantag från bestämmelsen om människosmuggling. I Sverige valde lagstiftaren att inte lagstadga ett humanitärt undantag, däremot lämnades ett utrymme för rättstillämparen att utveckla ett sådant. När man analyserar hur domstolen resonerat kring ett humanitärt undantag kan främst två hinder utläsas, Dublinförordningen och Schengensamarbetet. Hur dessa påverkar ett humanitärt undantag kommer framgå längre fram i arbetet, men man kan i alla fall dra slutsatsen att utrymmet för ett humanitärt undantag är mycket begränsat. Därmed blir det även intressant att utröna vilken möjlighet rättstillämparen ändå har att beakta den bakomliggande humaniteten i gärningen. Det som då faller naturligt är att rubricera gärningen som ringa människosmuggling, men inte heller denna bedömning är helt problemfri. Det gör att man kan ställa sig frågan om dagens reglering om människosmuggling kriminaliserar medmänsklighet och humanitära handlingar. Då det i nuläget är enorma mängder människor på flykt kan man verkligen ifrågasätta om det inte borde finnas en reell möjlighet till att hjälpa enstaka människor till Sverige, vars syfte är att söka asyl, utan att begå ett brott.